Maybe I'm not listening...

...so blame it on my A.D.D

Denna kåk har varit våran
uti många herrans år.

(Japp, det stämmer. I trettiofyra år har jag bebott denna kropp. )

Denna kåk har varit vår
och det har nog satt sina spår.

(Jo tack, det kan man lugnt säga... Två barn o livet i sig självt sätter allt sina tecken även på denna kropp. )

Denna kåk den har hängt med
och den har stått i vått och torrt,

( Livet är en evighetslång åktur... en berg-o-dal-bana med häftiga kurvor, tvära svängar, skyhöga kullar o milsdjupa dalar... och allt tycks alltid gå i 180 knyck. Men ändå står kroppen pall, o belönar oss för "sveda o värk" genom att förära oss med grå hår, rynkor samt en o annan extra kurva... Mmmm, underbart... eller inte ;)  

men nu är det slut med det
för nu ska trettifyran bort.

(Javisst, så är det. Nu är det fan slut på livet innan döden. Snart träder jag in i en ny era. Jag fyller trettiofem... Och det känns väl helt ok, om man inkluderar känslan av en fruktansvärd livsångest, stenhård förnekelse till detta påhitt att fylla år i huvud taget, samt de så uppenbara bevisen på att jag har åldrats o faktiskt nu kliver in i livsstadiet innan döden - nämligen att jag nu begåvats med en TONÅRSDOTTER. Jo; livet har verkligen tvärbromsat vid trettiofyra - bara för att kasta in mig i de trettiofem!? )

   DEN TID VI VUNNIT - ÄR EGENTLIGEN DEN TID VI FÖRLORAT

Nu vet jag att där är många som säger "nej, nej, nej - livet blir bara bättre o bättre, barnen blir äldre o du får mer tid till dig o ditt. O bara VÄNTA tills du fyller fyrtio..."

Men hallå!?! Jag fyller trettiofem, sedan kommer fyrtio, femtio, sextio, sjuttio ( med nya pensionen lär vi få jobba tills dess... ) o vid denna ålder kommer även glömskan, håravfall, krämpor, barn som flyttar hem igen för deras livspartners har lämnat dem osv... Och vad kommer efter de sjuttio? 

Jo....

ABSOLUT INGENTING!!

Inte konstigt att det inte känns helt ok att passera denna milstolpe alltså! ;) 

When she was just a girl
She expected the world
But it flew away from her
reach so
She ran away in her sleep
and dreamed of
paradise...

...Every time she closed her eyes

Men om man nu ska se det positiva med att passera ungdomens port o istället få fortsätta gatan fram till tröskeln som tar dig till tantlivet, måste det väl ändå va att nu äntligen kan jag ta fram den där stickningen som aldrig blir klar... lyssna på hela melodikrysset, ringa in till "ring så spelar vi" för att önska Lasse myspys Berghagen samt använda min fina Leodräkt med svettband jag ännu inte vågat göra när jag stavar mig fram på Hasslö gator... Och kanske  - ja kanske att jag vågar mig en runda till Tromtö för en strandpromenad... risken är dock stor då att jag kommer mer att likna en förvirrad höna än en smidig Leopard, när jag irrar omkring där o letar efter stigen som leder rätt...

Men snälla - skjut mig inte då - även att jag vet att många Hasslöbor är glada för att jaga fågel -så blir ni nog bara besvikna - för seg gammal höna klassas väl ändå inte som sjöfågel??

Ha en härlig Söndag!

Kram