- VI KANSKE INTE KAN FÖRÄNDRA VÄRLDEN -

- KANSKE INTE DE RUNT OMKRING OSS -

- MEN KANSKE VI KAN FÅ MÄNNISKOR ATT TÄNKA TILL -

- TÄNKA OM -

- TÄNKA NYTT -

- DET BEHÖVER INTE VARA EN OMÖJLIGHET -

- BARA VI GÖR ETT FÖRSÖK OCH DRAR VÅRT STRÅ TILL STACKEN -

- VI FÅR HELT ENKELT BÖRJA MED OSS SJÄLVA -

Jag hade behövt en PT, någon som talade om för mig vad jag ska äta, hur jag ska motionera samt peppade mig till att inte glömma att minsta lilla ansträngning är en förändring till det bättre... 

ELLER -  varför inte någon som tog mig i örat-släpade mig ur soffan-trocklade på mig träningskläderna inkl. joggingskorna samt tvingade mig ut på en sådan där härlig promenad... för det är ju så gott när den väl är gjord.

ELLER FÖRRESTEN, jag tycker fan inte det är så härligt just nu att vara ute o gå, det är förbannat ohärligt rent ut sagt. Kallt som bara den o helt plötsligt blåser man näst intill omkull av en plötslig oanad stormvindsorkan. 

Nä, jag blir inte sådär härligt fångad som Carola blev... Inte heller fladdrar mitt hår sådär lätt som hennes gjorde... Jag liknar mer en risbuske utav vindtagens charm - en rullande obalanserad vobblande travolta på is... dansandes men ändå inte.

Ibland kan man nog dock tro att jag joggar lite lätt, för när vinden tar ett redigt grepp bakifrån, ja då har man inte mycket att sätta emot o får så vackert jogga med. Dansa med.

Det kan dock vara härligt med en promenad på vårkanten ibland, just när fåglarna kvittrar o solen precis börjat titta fram... man kan äntligen gå i bara en tunn träningsjacka, slipper lager på lager och marken är alldeles torr o bar efter vinterns snö o is... Mmm, som man längtat o saknat värmen går man o tänker o bara njuter av den härliga våren som börjar knoppas framför sig.

MEN, våren innebär även annat - ganska så snart därefter kommer tyvärr pollen o hundskiten, vilket är ett fördärv...

så får man mest ägna sig åt att sicksacka emellan högarna av hundavfall samt koncentrera sig på att knipa samtidigt som man nyser kraftfullt...

Man ska ju inte hålla tillbaka en nysning har jag hört - men människor brukar tro att en handgranat fallit när jag sätter igång... Så jag försöker dra mitt strå till stacken genom att helt enkelt minimera risken till nysattacker...

- jag håller mig inomhus.

Fast nu är det alltså verkligen dax för mig att ta tag i min kropp...

Detta insåg jag först när mina XL byxor inte gick över knäna, samt ikväll under ett mycket intressant samtal med min dotter, det lät ungefär såhär:

Dottern: Du har inte varit ute o gått på länge.

Jag: Näää, men skulle nog behövt det.

Dottern: För jag har lånat dina löpartight, o du har inte ens märkt det... OCH hunnit tvätta dem flera gånger... 

Jahaja kära vänner - så kan det gå när saker står still... ;)

Ha en härlig kväll!!

Och glöm aldrig Värdegrunden - den finns  ständigt omkring oss, var dag, överallt